Vågar vi tala om synden på allvar?
Syndabekännelsen i mässordningen är därför en djupt befriande bekännelse. Alltför ofta verkar det dock som att beredelseordet numera utesluts i våra högmässor. Varför, kan man undra? Tar det emot att peka på mörkret, synden och skulden i våra liv?
