I SPT nr 13 skriver Malcolm Grundy om digital ecklesiologi. Jag menar inte att han har helt fel, däremot att han är alltför ensidigt positiv och okritisk.
Allt inom oss reser sig i protest: jag är inte skapad för att dö, slockna, utplånas. Jag är en evighetsvarelse – allt det underbara men också svåra som jag mött, såsom det blev mitt, kan inte bara slockna ut, förklinga, tystna.
När kyrkorummen blivit tömda på bilder, dofter, mystik och krångliga men lockade melodislingor, upptäckte den upplyste lutheranen att tron i all sin färdigpaketerade tydlighet hade tappat såväl sin dragningskraft som sin vardagsnära praktiska nytta.
Hans motto är In Illo uno unum, som kan översättas med »I Honom som är En, är vi ett», eller »I den Ende (Kristus) är vi ett». Uttrycket är hämtat ur den helige Augustinus reflektioner över Psaltarpsalm 127, där han förklarar att »även om vi kristna är många, så är vi ett i den ende Kristus.»
När vi kysser ikonen är det inte »materian vi dyrkar, utan Skaparen av den» såsom Johannes Chrysostomos uttrycker det.
