Ärkebiskopen uttalar sig

Att Svenska kyrkan fått en ny ärkebiskop som installerades den 4 december 2022 lär inte ha undgått någon. Martin Modéus har synts i otaliga intervjuer men har även börjat skriva i olika media, som nyligen i Dagens Nyheter (24/1 2023). Inlägget gjordes apropå debatten om att Centerns då föreslagne partiledare, Muharrem Demirok, är medlem i Svenska kyrkan trots att han inte kristen utan »kulturell muslim».

Å ena sidan är det grundläggande att Svenska kyrkan aldrig utesluter medlemmar. Ett beslut som kyrkomötet eller ett lokalt kyrkoråd fattar i kontroversiella frågor kan i sig vara exkluderande men då i passiv mening, dvs. att en medlem själv begär utträde. Ofta har de som lämnar haft en försumbar kontakt med kyrkan och är främmande för kristen tro. Men inte så få har lämnat därför att man inte längre ser en apostolisk och allmänkyrklig tro i Svenska kyrkan.

Å andra sidan riskerar en kyrka som välkomnar alla oavsett tro att förlora sin identitet. Så kan en muslim vara medlem? En hindu? Buddhist? Sikh? Blir det då inte med Svenska kyrkan som med det en gång tydligt profilerade Sveriges kristna socialdemokraters förbund – alltså Broderskapsrörelsen – som 2011 bytte namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet för att markera sin nya inriktning? Från att ha organiserat kristna socialdemokrater samlar den rörelsen nu troende från många olika religioner.

Ärkebiskop Martin Modéus ställer i sin artikel i DN frågan: »Vem får vara med i Svenska kyrkan?». Han fortsätter med att beskriva hur »kyrkors sätt att se på just tillhörighet kan sägas variera mellan två poler. Vid den ena finns kyrkor som ser den personliga, tydligt bekända tron som konstituerande för tillhörighet och medlemskap. Vid den andra tänker man att kyrkan i sig bär tron. Kyrkan råder inte över individens tro och kontrollerar den inte, utan utgår från att människor har goda skäl för att vilja vara med. Eftersom vi människor är olika behövs kyrkor där våra olika sätt att relatera till tro ges utrymme.»

Modéus vill ha ett öppet medlemskap, men han ser det även som en tillgång »att kyrkor ser så olika på tillhörighetsfrågan», vilket dock »kan väcka förvirring i debatten. Dessutom har en gradvis ideologisering av religionsbegreppet ägt rum de senaste hundra åren. ’Tro’ uppfattas numera i hög grad som något som sitter i huvudet – en åsikt. Med detta sätt att se på tro blir den första typen av kyrka, den som bygger på personlig bekännelse, ofta normen. Det märks i debatten där kyrkor uppfattas som åsiktsgemenskaper.»

»Men», skriver han, »Svenska kyrkan ligger, av historiska och teologiska skäl, i andra änden av skalan. Och det har stor betydelse för hur vi tänker om medlemskap. Det är bakgrunden till att Svenska kyrkan ibland beskylls för att vara urvattnad. Men det är fel.»

Allt kan inte sägas i en kort debattartikel, men det är en väsentlig poäng att en kyrka inte får begränsa sin tros bekännelse till åsikter, en tendens som finns i vår kyrka. I alltför många kyrkomötesdebatter har tros-, samvets- och bekännelsefrågor setts just som åsikter – och åsikter är lika utbytbara som modetrender.

Även om ateister, agnostiker, muslimer och hela paletten av trosprofiler kan vara medlemmar så betonar Modéus att »vi är en kristen kyrka. Vi är det med stolthet, självförtroende och frimodighet. I centrum för vår tro står Jesus Kristus – kyrkan behöver stå nära honom för att kunna fullgöra sitt uppdrag och vara tydlig i sin identitet. Det är förstås alla döptas uppgift, men i synnerhet diakoners, prästers och biskopars, att undervisa om det och föra det vidare in i framtiden. Kyrkan bär sin tro, och skapar ytor där människor får hjälp, får växa och hitta möjligheter att komma till sin rätt. När man själv vill.»

Kyrkan vill därför varken tvinga någon till eller exkludera från medlemskap: »Vi granskar inte individens tro. Alla får vara med. En människa kan vara medlem i Svenska kyrkan för att hon vill bevara sin koppling till ett arv, för att hon känner igen sig i kyrkans tro eller för att hon vill lära känna ett arv... Vi är alltså medvetna om att bland våra medlemmar finns både ateister, agnostiker och många andra som på olika grunder värdesätter sin relation till kyrkan. Jag ser det som en tillgång, och det rubbar inte på något sätt vårt självförtroende som kristen kyrka. Vi ber för människor och är med och bär när livet är svårt.»

Modéus citerar Björn Wiman i DN att Svenska kyrkan erbjuder »tron som tillhörighet, snarare än övertygelse» – en viktig missionell poäng, att sökarens trosvandring ofta börjar i tillhörigheten innan övertygelsen växt fram. Som Modéus skriver: »Det behövs sammanhang där vi vandrar med människor en bit på vägen utan att avkräva eller avkrävas bekännelser. Även om vi givetvis vill hjälpa människor att finna en tro som bär.»

Här finns enligt Modéus »Svenska kyrkans uppdrag och plats i dagens samhälle. Vi kallar oss en ’folkkyrka’. Det ska inte missuppfattas som att vi behöver vara en majoritetskyrka eller att vi strävar efter att vara folkliga i största allmänhet. ’Folkkyrka’ handlar om hur vi uppfattar vårt uppdrag, det som kortfattat skulle kunna uttryckas som att i ord och handling förmedla evangelium, det glada budskapet om Guds kärlek till människorna.»

Kyrkan ska vara öppen och lokal: »Öppenheten är viktig, och vi litar på att Gud har en historia med varje människa, men hur människan vill odla och utveckla den måste utgå från personens livshistoria och möjligheter. Det kan ta tid. Därför arbetar kyrkan med långa perspektiv och stor lokal närvaro. Och därför välkomnar vi alla som vill vara med.»