Ärkebiskopens pridetal kommenterat
Petter Johansson och Per Arvidsson har i Kyrka & Folk nr 9, 2026 kommenterat ärkebiskop Martin Modéus invigningstal vid Stockholm Pride den 30 juli 2025. Huvudrubriken på inlägget är: »Vad har hänt med kyrkans bekännelse?»
De tar upp tre påståenden som ärkebiskopen anför, men kontrasterar dessa med det som beskrivs i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Man pekar t.ex. på att det i dessa inte endast talas om identitet utan även om syndens verklighet, inte endast om bli sedd utan om hur människan blir rättfärdig men vidare även om äktenskapet som ett heligt stånd.
Men man stannar inte där utan nämner hur Augsburgska bekännelsen (art. XXVIII) sätter gränser för biskopsämbetet. Här blir artikelförfattarna skarpa: »När ärkebiskopen säger att det finns ’en tydlig koppling mellan kristen tro och kampen för HBTQ+-personers rättigheter’ gör han anspråk på att tala i bekännelsens namn om något bekännelsen aldrig ger honom rätt att säga.»
De skriver också: »Guds avbild i människan är inte ett argument för att bejaka varje begär som ett uttryck för hur vi ’är skapade’ – det är just däri syndafallet består, att avbilden är bruten. Den som förkunnar bejakelse utan bot och frihet utan omvändelse förkunnar inte evangelium, oavsett vilket ämbete han bär.» Det är ord och inga visor.
En kommentar till detta kan vara att åtminstone hos somliga i vår kyrkas högsta beslutande organ de facto finns en uppfattning om att syndafallet inte var av ondo, utan något som i stället kan ses som ett »bemyndigande» av människan. Då biter nog tyvärr inte orden om behovet av bot, men de gör det tydligt att omvändelsens nödvändighet är för handen.
När det gäller ärkebiskopens, andra kyrkomedlemmars och politikers deltagande i Stockholm Pride, anar man en stor aningslöshet och/eller naivitet, inte minst om man har läst den rapport som Claphaminstitutet publicerat i saken: Det färgglada mörkret: En granskning av innehållet i Stockholm Pride och dess konsekvenser för folkhälsan, skriven redan år 2018 av Bengt Malmgren, Therése Ewert och Lars-Göran Sundberg (Rapport 2:2018). I sak har inget ändrats sedan dess. Våld och droger är ju annars något vi brukar markera emot. Rapporten kan laddas ner via Claphaminstitutets hemsida (https://claphaminstitutet.se/rapporter/).
KOL
Jesus som transkvinna
Ursäkta, bästa läsare, men tro mig när jag skriver att jag mycket hellre hade kommenterat god och uppbygglig teologi. Men jag blev uppmärksammad på det som skett i Göteborgs domkyrka, nämligen att man satt upp en transaktivistisk pjäs »Evangeliet enligt Jesus Queen of Heaven», där Jesus framställs som en transkvinna. Ja, ni läste rätt!
Pjäsen ska vara en »gripande och banbrytande föreställning som förenar teater, liturgi och aktivism i en queer tolkning av evangeliet». Ansvariga, skriver en journalist som ställt frågor om saken, ställer sig »i stort sett oförstående till kritiken». Det gjorde dock inte den dåvarande ärkebiskopen i Glasgow, Mario Conti, när pjäsen först sattes upp. Han lät då meddela: »Det är svårt att föreställa sig ett mer provokativt och kränkande övergrepp mot kristen tro än denna pjäs.» Maria Bergius, församlingsherde och domkyrkokaplan i Göteborg, menar emellertid att pjäsen är »helt i linje» med Jesu förkunnelse.
Än en gång går alltså meningarna isär. SPT väljer att hålla sig till de evangelier som finns i vårt Nya testamente. De, menar vi, är »helt i linje» med Jesu förkunnelse. Där finns ingen förkunnelse om transaktivist utan i stället ett budskap om omvändelse. Det hade man klart för sig i Brasilien. När föreställningen skulle sättas upp där blev protesterna så starka att hela arrangemanget fick ställas in.
Till detta kommer att Svenska kyrkan, i samarbete med Svenska kyrkans Unga, Sensus och EKHO, i början av oktober månad arrangerar konferensen »Transblessing». Transidentitet bejakas full ut och transteologi erbjuds. Man riktar sig till »transpersoner, icke-binära och könsnonkonforma kristna» från 15 års ålder.
En fråga som inställer sig är inte endast vilka budskap kyrkoanställda i sin utövning som just kyrkoanställda, till och med så kallade »ämbetsbärare», officiellt kan få uppmuntra och förkunna utan att det leder till några konsekvenser, t.ex. så kallad »avkragning»? Hur flagranta måste »transtolkningar» av Bibeln och/eller överträdelserna av prästvigningslöftena vara?
Vidare måste vi fråga oss vad vi bör eller får använda ett kyrkorum till? Dominus deo, Guds hus, är inte till för vad som helst. Vårt ord kyrka har ju dessutom sin härstamning i ordet kyrios, Herre, och vidare i kyriakon, »det som hör till Herren» eller »Herrens hus». Vi stannar upp och utropar: Kyrie eleison!
KOL
Dementi
En »dementi» har inkommit från biträdande kyrkoherden i Borensbergs pastorat, Jonas Sellgren, gällande den extra ledartexten »Ingen söndag utan högmässa» som återfinns i SPT nr 16, 2026.
Anna-Karin Horner, församlingsherde i Borensbergs pastorat, hade på biträdande kyrkoherde Jonas Sellgrens uppdrag, skrivit en dispensansökan till Linköpings domkapitel när det gällde svårigheter »att fullfölja vår församlingsinstruktion där det står att vi ska ha en huvudgudstjänst som är mässa i pastorat varje söndag.» Det gällde, enligt Sellgren (ca 2–4 gånger under perioden 1 juli 2026 till och med 31 januari 2027). Sellgren menar att det någonstans uppstod ett missförstånd, så att det svar som erhölls från domkapitlet »blev skrivet som att vi inte vill/kan fira huvudgudstjänst med mässa». Sellgren intygar dock att »vi alla präster brinner för att fira huvudgudstjänst med mässa» och menar att Borensbergs pastorat inte är rätt exempel när det gäller det principiella problem som ledartexten i SPT påtalar, vars påpekanden Sellgren för övrigt stöder.
Vi tackar kyrkoherde Sellgren för detta tillrättaläggande!
