Kyrkoårsintroduktion till advents-, jul- och trettondedagstiden

Läs gärna introduktionen med psalmboken i hand

Advent är mörker och kyla (609). Kyrkan ser ärligt på samtiden, normaltillståndet för människosläktet är krig och konflikt. Vi drömmer om fred och om vänskap, men bråkar och slåss överallt. Alltså klarar vi oss inte utan gudomligt ingripande. Kom, Jesus, och krossa allt ont (423), vi orkar inte mer djävulskap på planeten.

Nu när det är som mörkast ber vi därför om ljus, om fred och om ett ingripande från Gud som är starkare än allt ont (109). Advent betyder ankomst (110) och är en tid för förberedelse (103) inför en av årets största fester (112). Allvarlig (107), men samtidigt fylld av glädje (108 och 105).

Det finns något paradoxalt över hur kyrkoåret påverkar folket i vårt land. All julskyltning, julhandel, mat- och festvanor, julsångsgudstjänster under tiden från slutet av november till och med juldygnet, sker för att Jesus föddes till jorden och för att kyrkan först tidsbestämt firandet till 25 december på 300-talet och sedan valt att hålla fast vid detta firande. Och samtidigt som innerliga förundranssånger över inkarnationen trumpetas ut i alla köpcentra firar kyrkan adventsfasta för att vi behöver förberedelsen, allvaret, kampen och längtan.

Går det att hålla denna paradox levande, eller med en modernare klyscha »hålla två tankar i huvudet samtidigt»? Kan kyrkorummet och bönerna präglas av advent (liturgisk fastefärg, återhållsam smyckning på altaret, ärliga böner om ljus i mörkret och textnära utläggningar om allvaret) samtidigt som människor fyller kyrkorummet till deras enda kyrkobesök under vintern (eller året) och faktiskt behöver få höra att Gud verkligen blev människa? Jag tror absolut att det är möjligt, men paradoxen kräver pastoral vishet.