»Jag kan icke räkna dem alla, De prov på Guds godhet jag rönt. Likt morgonens droppar de falla Och glimma likt dessa så skönt. Jag kan icke räkna dem alla, De prov på Guds godhet jag rönt.»

»Verka tills natten kommer! Du som gick tidigt ut, Kastar du dina redskap, Tror du ditt verk är slut? Verket är icke färdigt, Ens när du hembud får. Saligt ur natten dagas Evigt gudstjänstår.»

Dessa två psalmer präglar arbetsdagen på lantstället. Varje sommar i min gamla byskola rotar jag mig djupare i bygden och minnet. Här var min morfar folkskollärare. Lärarbostaden i skolhuset ett slags bildningsoas i djupaste Småland. Litteratur beställdes från Stockholm, plantor från Weibulls på Österlen, ett uppslagsverk anlände via prenumeration, språkkurser i franska och ryska följdes via radion. Barnaskaran läste flitigt, döttrarna reste till Lund för att gå på »Spyken» – en av dem vann som 17-åring dåvarande TV-tävlingen »Utmaningen» i ämnet Selma Lagerlöf, och blev rikskändis. Morfar hade kommit att beundra Mao och det Stora Språnget: till byn skickades bildtidningen KINA med färgbilder på det maoistiska idealsamhället. Som tur var hann morfar gå bort före 1988, då illusionen brast på Himmelska Fridens Torg.

I skolhuset råder i dag himmelsk frid. Invid kakelugnen, hemmets hjärta, hänger nu ett krucifix ovanför en ikon. Nytt och gammalt samsas: husgeråd, verktyg och böcker. Vägarna utanför, stigarna, husen, historierna, soldattorpens kvarvarande jordkällare, namnen som ännu lever, allt talar om dem som gick före oss. »Lyssna till den granens susning, vid vars rot ditt bo är fästat», står det på de gröna läseböckerna nedpackade på mellanvinden. Här undervisades bygdens barn fram till 1958, och jag är den sista i byn med tregenerationsnamn: »Gitta-i-skollärà-doter», en namnstämpel, en social garanti, en nyckel. Med det namnet förstår ännu de gamla vem jag är. Och det Stora Språnget manifesterades här nyligen genom installation av en diskmaskin.

Utanför skolhusets trädgård stod förr byns enda lyktstolpe. När mor Birgitta som liten skickades för att hämta mjölk i Lillagård, ruvade skogen skrämmande mörk längs vägen. För att betvinga sin rädsla sjöng hon »Jag kan icke räkna dem alla, de prov på Guds godhet jag mött». Denna läsarpsalm blev ett Guds redskap, en stav att hålla i, en lykta i mörkret.

Min farfar, född i grannsocknen Vallsjö, var en av fem söner till en smed. Tre namn gavs även enkla pojkar: ett kunganamn, ett bibliskt och ett historiskt. Som den förste i släkten lämnade farfar socknen och blev med tiden maskinchef på Broströms rederi i Göteborg. Under andra världskriget utstod han stora risker, när bolagsfartygen tvangs passera tyskarnas minspärrar i Skagerrak. Sjöingenjör Gustaf Ruben Konstantin Forsström var en kraftkarl, som 22-årig byggde ett hus åt sina föräldrar utanför Sävsjö och sågade plank av jättefuror han sedermera fällde på tomten i Kungsladugård.

Jag satt som åttaåring i hans knä efter farmors finmiddagar, när han visade mig sin egen farfars bibel, tryckår 1808. »Detta är ett f, detta är ett s. De är nästan likadana. Så här ser k ut. Kan du läsa det?» Så fick jag stava mig igenom Salomos Ordspråk i frakturskrift. Med farfar blev skriften förklarad. Att Abraham föddes i Ur och Jakobs tolv söner utantill, ingick i undervisningen. Ruben, Simon, Levi, Juda …

Far ärvde farfars gammaltestamentliga moral och sätt. Tid fick icke slösas. Tonårssomrar till sjöss och militärtjänst i Flottan grundlade hans kärlek till havet, till fartygsrutiner, i visshet om att arbetet skänkte livet mening. »Nä, nu är det dags att gå ut och verka», hojtade han tidiga sommarmorgnar, och började byta lockpanel på skolhuset så det dånade i byn. »Verka tills natten kommer!» skojade han, full av liv. Far satte en ära i noggrann skötsel. »Borsten skall stå med borsten uppåt!! Skölj av redskapen från jord! Ta in dem i uthuset när du är klar! Lämna inte gräsklipparen i regnet!»

Sin gudstro förlorade far tidigt. Han mindes intill sin död de gånger han som sjuåring hade fått följa med farmor på sorgevisit hos de förtvivlade änkorna till farfars fartygskolleger vid de olika rederierna, när den tyska Skagerackspärrens position inte hade kommunicerats korrekt till de svenska kontrollofficerarna ombord, och fartyget hade sprängts av minorna. »Deras gråt glömmer jag aldrig. Det kunde icke finnas en gud, som tillät sådant.» Med barnets ofärdiga gudsuppfattning i behåll, vågade far därefter inte lita på Gud. Farmor gick nervös hemma på Ärlegatan i Göteborg och rökte i väntan på telefonsamtalen kl. 17 från Broströms. Hade fartyget anlänt hamn, eller hade det inte hörts av på tre dagar? Vitt segel eller svart?

Fars barndom präglades av denna fruktan. När han gifte sig, blev vår mor och hennes ljusa tilltro till »Vår Herre» fars trygga stav i tillvaron, i avsaknad av Gud. Äktenskapet var grundmurat, hemmet stabilt, pensioneringen tillsammans något att se fram emot. Men mors tidiga bortgång släckte planerna, ett slag far aldrig repade sig från. Trots att han hade vänner, rutiner och sysslor, led vi alla av hans stora inre ensamhet. »Bårtäcket från mors kista, och duken med malteserkors över, det skall vara samma», sade han oss. »Och Verka tills natten kommer.» Den hade vi tidigare sjungit på farfars begravning.

De sista åren på äldreboendet vid Slottsskogen var far omsluten av oändlig kärlek och omsorg. Men barndomens sorgevisiter och minnesbilden av bolagsfartyg som släppte ned kransar i havet, skakade honom mer och mer och han grät vid tanken. Längtan efter vår mor var stark. Tämligen övertygad menade han dock, att det tog slut när hjärnan släcktes. Jag sade, att han skulle i stället få sitt livs största överraskning.

Han lämnade oss en stilla aprilkväll för ett par år sedan, 87 år gammal. »Nu är du i båten som Vår Herre styr», viskade jag timmarna före. »Känner du vinden? Ser du havet? Du kan göra loss tampen när du vill. Allt är som det ska. Du är fullständigt trygg.»

På mors begravning sjöng vi »Jag kan icke räkna dem alla». 22 år senare sjöng vi »Verka tills natten kommer» för far. Den kloke unge präst som förrättade akten, hade även fint föreslagit sv. ps. 256. »Din ensamhet har stränder in mot ljuset.» »Det finns en mörklagd hamn, du ser den inte nu, men färdas dit.» Aldrig hade en psalm passat bättre. Så vigde han vår finklädde far till den sista vilan med allra största värdighet och helighet. Jag har en känsla av att far fick sitt livs största överraskning. För Gud är allt möjligt.

De lever så starkt, dessa psalmer från mor och far. Jag sjunger dem i skogen, på väg till Lillagård, vid sjön, i hemmet med alla dess sysslor om sommaren, i vardagen i Göteborg. »Men ack, må jag tacka dess mer.»

Maria Forsström