Kyrkoåret är, liksom frälsningshistorien, ett sammanhållet helt, alltså inte en serie tider staplade efter varandra. Påskdagen är sålunda både på djupet och i praktiken förbunden med Skärtorsdagen och Långfredagen som den tredje av de »Heliga tre dagarna». Påsktiden är också pingstens förberedelsetid. I uppståndelseglädjens efterklang gör sig himmelsfärden och den Helige Andes utgjutande alltmer påminda ju längre påsktiden fortgår.
Påsktiden har en eskatologisk ton. Uppståndelsen och himmelsfärden leder till Jesu återkomst och nyskapelse av himmel och jord. Kristus var i tiden efter påsken på väg till himlen, och dit är också kyrkan och vi på väg. Efter påsken lever kyrkan med himlen i sikte. Det praktiserar påsktiden och det tränar den oss i.
Påsken och dopet hör ihop. Också det färgar påsk-cykeln. Att bli döpt är att med-dö med Kristus och att med-uppstå med honom. Delaktigheten i Jesu Kristi död och uppståndelse ligger djupt och fast i både en döpt människas och en kristen församlings identitet. Påsktiden behandlar doplivets tillväxt och mognad. Dopet i vatten betyder, säger Lilla Katekesen, att en ny människa dagligen ska träda fram och uppstå, hon ska leva evigt i rättfärdighet och helighet inför Gud.
Den historiska händelse som påsktiden firar och förkunnar är vidare sakramentalt närvarande här i världen i den gudstjänstfirande kyrkans/församlingens bön, gudstjänst och liv i världen. Påsktiden behandlar alltså även församlings- och kyrkolivets tillväxt och mognad.
På samma sätt som påskens händelser i historien är ett slags kulmen – »tiden är inne» – i hela den sammanhållna frälsningshistorien är påsken och påsktiden det i kyrkoåret.
Vid himmelsfärden skedde ett epokskifte i frälsningshistorien. Kristus återvände till den himmelska härligheten och återtog den Allmakt, Allestädesnärvaro och Allkunskap som han avstått från vid människoblivandet. Han framträder nu i den fullkomliga härligheten. Han är nu i världen genom den Helige Ande, synlig genom nådemedlen – kyrkan, Ordet och sakramenten – men utan mänskliga, rumsliga eller tidsliga begränsningar. Kristus förblir sant mänsklig. Det var en Annorlunda Son som återvände hem. När han i himlen sitter på – eller står vid – Guds tron, lider och ber för oss, utger sig för oss och segrar, är han inte bara Guds Son utan också Marias son, alltså människa som vi, och både korsmärkt av sin offerdöd och förvandlad av sin uppståndelse.
Pingsten avslutar påsktiden (eller: är den andra höjdpunkten i den, »oktaven» i den sju veckor långa påsktiden). I kyrkans tidiga historia firades pingsten nästan analogt med påsken, som ett andra doptillfälle, med »pingstvaka», »pingstljus» och så vidare. Pingsten inleder samtidigt trefaldighetstidens söndagar om kristenlivet. Heliga trefaldighets dag är pingstdagens oktav. Man kanske kan säga att pingstdagen är kyrkans konfirmationsdag, då Kristi kyrka blev myndig och med det också »värnpliktig». Hon blev eccelesia militans, den kämpande kyrkan.
Bo Johanneryd
SPT