Söndag efter söndag

Några tankar om kyrkoåret och psalmvalen

Författaren till denna artikel är kyrkoherde em., var i många år redaktör för SPT samt ledamot i kyrkostyrelsen och kyrkomötet. Här ger han oss tankar om kyrkoår och psalmval utifrån den bok han tillsammans med organisten Jesper Glans nyligen publicerat under titeln Söndag efter Söndag.

Söndag efter söndag? Kyrkoårets sön- och helgdagar är rösen utmed den obrutna tidsvandringen. Även den mest sekulariserade eller ateistiske vet när det är söndag, vet när de stora helgerna firas, inte minst som de kommer med ledighet och traditioner men också med en aning om någonting större, om Någon, om mening, sammanhang, helhet och helighet. För många, kanske de flesta, är detta odefinierat och kan likaväl uppfattas som ett oreflekterat bejakande av det kristna som en irriterande reminiscens av kyrkans inflytande över vår västerländska kultur.

Kyrkoårets självklara struktur

Kyrkoårets självklara struktur är en gåva som kyrkan gett till hela samhället. Hur marginaliserad Jesus Kristus, Kyrkans Herre, än blivit för många, så präglar hans födelse, död, uppståndelse, himmelsfärd och Den helige Andes utgjutande även det sekulära årets rytm och då främst kyrkoårets första halva.

Kyrkoårets andra halva, som är mer inriktad på nådens ordning från kallelsen, omvändelsen och helgelsen till saliggörelsen, har däremot nästan inget genomslag i vår tid. Det finns ingen tradition att vi på Tjugoförsta söndagen efter Trefaldighet med ämnet Samhällsansvar ska gå ut i kyrkligt liturgiska demonstrationståg för fred och frihet, till försvar för främlingar och flyktingar eller i omsorg om änkor och faderlösa, dessa grupper som Gamla testamentets profeter ofta påminner Israels folk om. 

Inte heller har vi på enhetens dag (14 e. Tref., rubrik Enheten i Kristus) manifestationer av samhörighet mitt i all mångfald. Eller att stans brassband på Domssöndagen marscherar genom kvarteren spelande Dies Irae med orden Tuba mirum, spargens sonum ...? Inte ens »Lillepåsk», alltså 16 e. Tref. med temat Döden och Livet, får oss att hoppfullt fira det oväntade som väntar bortom döden. Annars vore det väl en dag att fira på vårdhem och hospice, dessa sista tillfällighetsboenden innan vi går över tröskeln till vårt sista hem – vår slutdestination?