Ibland säger man att det är först när man når botten i sitt liv som saker kan vända uppåt. Den första kolelden var Petrus bottenkänning. Och vi förstår att det inte var en slump att Jesus just tände en koleld på stranden.
Klassen levde sig in dramat. När Jesus berättade att det fanns en förrädare bland oss försäkrade alla att vi skulle rädda honom vad som än hände. När Judas och soldaterna sedan trängde sig in i Getsemane bildades mur framför Jesus.
Ska växande i tro i dag vara något reserverat för i och för sig känslomässigt kämpande, men intellektuellt penetrerande funderingar, som slutar i tankar om att »min sanning» inte alls behöver vara »din sanning»
Även om vi skulle önska det, kan vi inte ge vidare de insikter som våra omvägar har gett oss till en annan människa. Var och en måste (like it or not) ta sina egna omvägar.
För att travestera ett klassiskt militärt talesätt, vi har brist på allt utom böneämnen.