En missionsinriktad församling
Det märkliga är att vi, trots att formella hinder saknas, tenderar att inte fästa blicken på det stora uppdraget, missionsuppdraget, utan snarare på hindren, verkliga eller inte.
Tidningens osignerade ledare
Det märkliga är att vi, trots att formella hinder saknas, tenderar att inte fästa blicken på det stora uppdraget, missionsuppdraget, utan snarare på hindren, verkliga eller inte.
Bön, givande och fasta är något som hör till coram deo, det fördolda livet med Gud. Att förkroppsliga beteendet att be, fasta och ge utan att vinna någon social poäng förkroppsligar Jesu ord. För Jesus var det bara Fadern, de vilda djuren, änglarna och frestaren som såg hans fasta. Inga fler.
Om inte ändamålet känns angeläget tenderar allt fler kyrkobesökare att i stället swisha till något ändamål man själv tycker känns angeläget. Gudsfolkets gemensamma utsträckta hand krymper och blir i stället hjälp till den enskildes egna favorithjälporganisation.
Vems ärende går ni egentligen, undrar SPT, när något praktiskt problem de facto inte finns? Varför? Tänker ni att ni vet bättre, att ni har kommit längre, än alla kyrkor i den världsvida Kyrkan som inte alls menar att det är kyrkans sak att viga samkönade par?
I många kyrkorum har bönen i praktiken tystnat, i alla fall den offentliga och gemensamma. Många kyrkor står veckor i sträck tomma, kallställda och oanvända. Vi vill uppmuntra läsaren att låta julnattens talande tystnad och jublande lovsång sporra till förnyelse av kyrkolivets bön.